Dedikerad eller...?

Har funderat en del på det där med balans i träningen. Vad är egentligen en lagom dos dedikation? När övergår det från att vara hälsosamt till att vara ohälsosamt? 
 
Jag kan bara tala utifrån egen erfarenhet. 
 
Under flera år sysslade jag med den så kallade "kompensationsträningen". God mat, mycket festade till morgonkröken och jag levde allt annat än hälsosamt under helgen för att sedan kompensera mitt leverne med hård träning och sallad under veckorna. Sedan kom helgen och det började om igen.. Det var en period i mitt liv som jag absolut inte ångrar på något sätt men jag skulle heller inte göra om det idag. 
 
Förra året debuterade jag i bodyfitness. Jag valde självklart bort alkoholen och godis och skräpmat blev allt mer sällsynt ju närmre månaderna kröpt mot tävling.Jag blev sådär äckligt hälsosam ur "normala" människors perspektiv. Ju närmre tävlingen kom desto mer tappade jag också den sociala biten i mitt liv. Det faller sig ju till viss del naturligt då orken inte riktigt finns där och mycket av det sociala umgänget ofta sammanfaller med mat och alkohol. på ett eller annat vis På diet känns det milt talat lite som tortyr att titta på när andra äter sådan mat man själv inte får smaka på och därför avböjer man gärna eller hittar på någon ursäkt för att "slippa". På slutet tappade jag även träningsglädjen och det mesta av träningen gjordes mest för att "göras", Det tog lång tid efter tävling att hitta tillbaka till den faktiska glädjen och längtan till träningen som jag vanligtvis känner och många gånger undrade jag vad sjutton jag gjorde på gymmet. Jag hamnade återigen i ett ekorrhjul, som jag beskrivit i ett tidigare inlägg, med massa skitmat och kompensationsträning.
 
 
Det är lätt att glömma allt slit som ligger bakom när man väl står på scen med en pokal i handen.. 
 
Ibland blir man lite skraj när man ser unga tjejer i 15-årsåldern på instagram vars högsta önskan är att tävla i fitness. Vet de om den faktiska baksidan eller ser dom bara glitter, glamour och uppmärksamhet? Självklart ska man ha mål och själv blir jag extra sporrad i min träning med en tydlig målbild. Om jag ser tillbaka till i höstas har jag idag en mycket mer avslappnad inställning till tävling. Mitt mål är SM i Västerås i okober där jag vill toppa formen och se en utveckling sedan sist. Skillnaden är dock att tävlandet inte är på liv och död längre. Jag tävlar för att jag älskar att träna och inte tvärt om. För den sakens skull är jag inte mindre målinriktad eller dedikerad till det jag tar mig för. Kanske har jag bara genom egen erfarenhet skaffat mig en lite sundare inställning. Jag tror det är viktigt att ibland påminna sig om varför man gör det man gör och valet är alltid ditt eget. Jag vill inte komma med någon skrämselpropaganda men man ska inte tävla i fitness för att det anses vara  "inne" utan för att träning är det man brinner för.  
 
Nog om det. Förresten, jag måste passa på att berätta att Better Bodies har upp till 25% kampanj på sina accesoarer i mars månad. Jag ska själv passa på att köpa ett nytt bälte då jag måste erkänna att jag "vuxit ur" mitt gamla i XS ;) Man vill ju gärna kunna andas när man kör sina knäböj så det får helt enkelt bli ett "on-season" och ett "off-season"-bälte :)
 
 
 

Kommentera inlägget här :