Jag är inte den ni tror..

Jag har funderat ganska länge på att skriva ett inlägg som handlar om hur jag upplevt tiden efter tävling. Populäriteten för kroppsbyggning och fitness har ökat ganska drastiskt på senaste och möjlighten att exponera sig själv och följa andra är väldigt lättillgänglig genom alla sociala mediakanaler. För mig har bl.a. instagram varit både en morot där jag har kunnat följa och inspireras av mina "idoler" inom fitnessvärlden men det har också framkallat ett slags obehag som skulle kunna kategoriseras som prestationsångest och dålig självbild. 
 
Det är ett val man gör men likt förbannat kollar man insagramflödet stup i kvarten och så facebook och sen instagram igen.. För kanske har man missat något.
 
Att tävla för första gången var för mig både en bra och dålig upplevelse. Den första tanken som dök upp efter att jag klivit av scenen var att det här vill jag göra igen. IGEN, IGEN, IGEN! För plötsligt var allt det kämpiga jag upplevt under dieten, som att skärma av mig och vara nästan totalt asocial och att ständigt känna hunger och trötthet, utbytt mot någon glammig kontrast - Glittrig bikini, klackar, en sjuhelvetes makeup (när du sett ut som du genomlidit sju svåra år de senaste veckorna är kontrasten ganska tydlig), ditt livs bästa form och en himla massa uppmärksamhet. 
 
Ja, vad händer efter tävlingen då? 
 
För min del blev det en veckas utlandsresa ganska direkt efter tävlingen men den sjukaste frukostbuffén jag skådat. Sjukaste i bemärkelsen att det fanns allt och lite till uppdukat mer servitörer som fyllde på i all oändlighet så att inget skulle ta slut. Från att din kost kontrollerats på grammet och varje minut av dagen varit planerad efter träningen som förövrigt upptog minst 3,5h VARJE dag under flera månaders tid så kan ni kanske gissa vad som hände? Det fanns inget stopp när det kom till mat. Min hjärna påstod att jag var "värd" att unna mig.. 
 
Veckan tog slut men inte frosseriet. Det var ju snart jul så det var bäst att passa på, bistrare tider skulle ju komma.. Min planerade "frivecka" blev till ännu en (och en till, och en till..) Jag hann liksom aldrig bli hungrig mellan varven utan "passade på" med allt ifrån glass, godis och chips men också sådant som anses som vanlig mat som frukt, mackor och yoghurt. Men aldrig i en normal mängd utan alltid för mycket. Jag skäms när jag tänker tillbaka på det och ungefär där hann även mitt dåliga samvete ikapp mig. För att fatta mig kort hamnade jag i någon typ av hetsätningscirkel. Jag visste att jag inte borde men dövade mitt dåliga samvete med en maraboukaka till. Jag kunde ju alltid börja om imorgon igen. Under tiden så tränade jag som en tok men aldrig med någon glädje för syftet med träningen låg mer på att kompensera för det jag valt att stoppa i munnen kvällen innan. Att dessutom hormonbalansen i kroppen är totalt urfuckad och vätskebalansen likaså gjorde inte saken bättre. 
 
I takt med att tävlingsformen och konturerna började försvinna kände jag allt mer självförakt. Vad är det för fel på mig som gör att jag inte kan stå emot? Varje dag ser jag ju alla andra fitnesstjejer som stoppar i sig gurkstavar och äter äggvita om kvällarna på sina instagramkonton. Varför kan jag inte vara som dem? 
 
Jag är inte den ni tror. 
 
Jag kommer förmodligen aldrig att vara den som föredrar gurkstavar framför en godispåse eller Ben & Jerrys på lördagskvällen. Jag kommer aldrig att rynka på näsan och påstå att jag inte gillar pizza eller pommes frites. Jag älskar kakor och wienerbröd och skulle välja det alla dagar i veckan framför en burk naturell kvarg med 0,1% fett som kvällsmat. Jag är ledsen att slå hål på bubblan om att jag inte är så "fitness" som alla verkar tro. Skulle jag påstå något annat ljuger jag. Men nu kan man ju inte äta kakan och ha den kvar som det så vacker heter. 
 
Jag vill leva i en kropp jag trivs i. En kropp som jag inte känner förakt för utan som jag är stolt över och som kommer att bära mig många år. En kropp som jag byggt upp under många timmars hård träning och som mår bra av den kost jag stoppar i mig. Tillslut fann jag motivationen för att ta mig i kragen och bryta den onda cirkeln. Men det var inte lätt. Jag vet att det kommer komma stunder då benen vill bära mig till närmsta möjliga bananchips med yoghurtöverdrag, för de är ju såååå goda, men då hoppas jag att huvudet är med mig och säger stopp. 
 
Summan av kardemumman av det här långa inlägget är att det var tuffare än jag trodde att ta sig tillbaka till ett "normalt" liv efter en lång diet. Samtidigt vill jag påstå att det är okey att erkänna att man gillar onyttigheter och skitmat. Sen får var och en ställa sig frågan om det är värt att äta en maraboukaka om dagen och för min del var det inte det. "Whatever makes you happy" men jag tror inte att maraboukakan är lösningen.. Det tog mig bara ett tag att inse det. Jag tror på att vara ärlig och erkänna att när man sysslar med kroppsbyggning som är en bedömningssport är det lätt att få ett snedvridet kroppsideal, ätstörningar eller dålig självkänsla. Det är inte säkert att just du drabbas men man ska vara medveten om att "fitness" inte alltid är en dans på rosor. 
 
Bilden till vänster är tagen i november 2013 och till höger november 2014.
 
Det sjuka är att idag verkar många tro att en  så kallad tävlingsform är något man kan gå runt i jämt och ständigt. Jag skulle vilja säga att balansen ligger någonstans mitt emellan dessa bilder. Det är i alla fall något jag strävar efter. 
 
 
 

Kommentarer :

#1: Susanne

Tack för att du delade med dig. Är i samma ekorrhjul och det svåra är att komma ur det.

Svar: Jag vet inte riktigt vad jag har för tips och råd mer än vad som fungerade för mig dvs. att strukturera upp en plan för kost och träning och försöka hålla sig till den. All lycka till dej! Kämpa på!
Sophia Morell

skriven
#2: Amelie

Tack!
Starkt utav dig att berätta öppet om detta...
själv så blev jag varnad från höger och vänster om tiden efter dieten. Men inte hjälpte det!! Jag föll ner i samma hetsätnings grop.. åt nog upp varenda kalori jag "missat" under 2014, och några till. :-p
Min tävlingsform som jag va så stolt över förvandlades snabbt till valrossform som jag skämdes för.

Och jag föredrar också winerbröd framför gurkstavar! ;-)
/ Ammi

Svar: Man är mycket medveten om alla fallgropar men ändå så lätt att trilla dit. Jag hade också hört all Do's and Dont's men ändå gör man tvärt emot vad man egentligen ska.. Jag antar att ärlighet varar längst både för sin egen del och andras. Man är nog allt annat än ensam i detta verkar det som. Lycka till tjejen!
Sophia Morell

skriven
#3: Anna

Tack! Ditt inlägg gick rakt in i hjärtat. Jag tävlade också precis och mina hjärnspöken är fler än någonsin. Dina ord fick mig känna mig lite mer normal.

skriven
#4: Ann-Sofie

Mycket bra inlägg!
Jag håller inte på med "fitness" om man med det räknar med tävlingar, men springer och styrketränar en hel del. Jag tycker att det var intressant att läsa hur det är "bakom bilderna" som jag också matas med varje dag.
Jag är också en genuin gottegris och måste ha disciplin för att inte ständigt överäta!
Lycka till i framtiden!

skriven
#5: Anna

Jag läser aldrig bloggar, råkade snubbla in på din för att någon på Facebook länkat.
Sitter nu helt tårögd och så enormt berörd efter att ha läst ditt inlägg, du beskriver i detalj det stadiet jag är just nu. Man skäms och avskyr sig själv, äter bara ännu mer. Jag hade en given plan, gå upp sakta med kvalitet, gjorde tvärtom. Det har escalerat och vägrar gå tillbaka till min vanliga gym, inte visat mig där sen innan tävlingen.
Tack för ditt inlägg, du anar inte hur mycket det betydde att läsa <3

Svar: Tack Anna! Skrev inlägget för jag anade att fler känner likadant..men man tror att man är ensam. All lycka till dig! Kram
Sophia Morell

skriven
#6: Jenny

Mycket bra skrivet! 👍

Såg för övrigt att jag blev din första följare på bloglovin, ska bli kul att följa din resa 😊
/Jen

skriven
#7: ida

Tack för att du delat med dig av detta! Börjader "tyvärr" mixra med mat och träning för ett tag sen nu, vilket har lett till att jag nu har insett att jag måste hitta en balans.Äter för lite blandas med hetsätning för att det inte finns något stopp längre. Vilket leder vidare till ångest att man plufsat på sig sen börjar det om igen. Tack för uppmuntran så ska det här fixas!

skriven

Kommentera inlägget här :